“Maratheftiko is an ancient grape variety indigenous to Cyprus. It is also known locally as Vambakadha (Βαμβακάδα), Vambakina (Βαμβακίνα), Pampakia (Παμπακιά), Mavrospourtiko (Μαυροσπούρτικο), Aloupostaphylo (Αλουποστάφυλο). [1] It is grown in sparse quantities around the island but mostly in the Pitsilia region. In the 1980s, with the revival of small boutique wineries in Cyprus this variety was rediscovered and its cultivation is slowly on the increase again, as it offers a distinctive character to local wines. 2004 statistics reveal that Marathefriko cultivation covers 125 hectares which represents less than 1% of cultivated vineyards on the island”
Så står det på Wikipedia om en druva som vi provade ett vin av i helgen. Flaskan var egenhändigt importerad av Magnus pappa som under ett besök på Cypern hittade det ovanliga vinet.
Innan jag berättar mer om vinet kan jag berätta om lördagens middag. Dagen började relativt tidigt. Magnus körde in en fläskkarré med chili och lök mm. i ugnen och bakade dessutom bröd på morgonen. Sedan möttes vi upp för att ta oss, via Freden, till nationalmuseum. Till vår stora besvikelse hade man magasinerat den klassiska tavlan av Gustav Adolf då han blir skjuten i Lutzen, av vissa, i synnerhet undertecknad, bara kallad ”Mästaren”, då jag inte vet dess korrekta namn. De andra tavlorna och övriga konstverk var dock till full belåtelse. Med på museet var Anders, en gammal kollega, som visade outtömliga konstkunskaper. Han hade såklart läst konsthistoria en gång i tiden. Efter museibesöket blev vi ofantligt törstiga och i och med att vi inte hade planerat någon förrätt så gick vi till BAR och drack en öl tillsammans med några ostron, räkor och havskräftor.
Därefter bar det av hem till mitt, Eriks, kök. Niclas och Anna dök tillsammans med Tove, Jeppe och Agnes upp och det blev ett härligt frossande i grismackor som vi gjorde av karrén vi, på vägen, plockat upp hos Magnus. Sönderkokt, trådig gris, en majjo med lite chili-bett i, surkol och det hemlagade brödet. Svårt var det inte. Men grymt gott.
Innan vi drog igång festen på allvar var vi då tvungna att prova vinet. Den mytomspunna Maratheftikon.
Ett klar-, nästan blodrött vin med en tydlig genomskinlighet mot glaskanten. Inte så konstigt då vårt exemplar var från 2002.
Doften var dammig, hyfsat kraftig med mognadstoner. Vi konstaterade dofter av svarta vinbär, cederträ och blyerts. Man kan sammanfatta det som ”Cabernet- toner” och jag trodde först att Maratheftiko var Cab på Cypriotiska. Helt fel visade det sig.
Smaken var ren men lite tunn. Det fanns inte mycket tanniner kvar, men syran var hög som attan. De svarta vinbären från doften övergick till röda och fick sällskap av syrliga körsbär. Man uppfattar vinet på smaken som ett fräscht och lätt vin. Jag kan tycka att det var bra, men det gick inte riktigt ihop med doften som hintade om ett rätt kraftigt vin.
Helt klart ett schysst vin som var riktigt kul att testa och absolut i klass med många viner runt 80-110 kronor på det svenska systembolaget.
Kvällen fortsatte med en hel del drinkar och ett misslyckat försök att gå till Strand. Sedan när är det kö längs halva bergsundstrand för att gå dit? Det är uppenbart att jag är så gammal att jag börjar få katastrofalt dålig koll på Stockholms nattliv.
//Erik
